Thorild Wulff – ett hundraårsminne

Thorild Wulff – ett hundraårsminne tecknat av Anders Larsson, Göteborg.

Dödboken förkunnar lakoniskt: Wulff, Thorild, Handtverkargatan 11, Norr Mälarstrand 12. Död 29/8 1917. Kyrkobokförd i Kungsholm (Stockholms stad, Uppland). Född 1/4 1877 i Göteborgs Kristine (Göteborgs och Bohus län, Västergötland). Frånskild man.

Bakom dessa torra rader döljer sig ett av de märkligaste kapitlen i svensk polarhistoria och den dramatik som utspelade sig på norra Grönland för i dagarna etthundra år sedan är måhända glömd av de flesta idag, men förtjänar att ihågkommas, om inte annat för dess djupt mänskliga och tragiska dimensioner. Forskningsresanden Thorild Wulff deltog då som botaniker i den s.k. Andra Thuleexpeditionen under ledning av den danske polarforskaren Knud Rasmussen. Denne hade fått Wulff rekommenderad att delta i expeditionen av den gemensamme vännen Albert Engström.

Thorild Wulff var son till grosshandlaren Thomas Thorild Wulff och dennes hustru Alfhild f. Hartman. Han fick tidigt en längtan ut på olika resor och han studerade botanik i Lund där han även engagerade sig aktivt i studentlivet och knöt kontakter med bl.a. botanikern Bengt Lidforss och med författaren August Strindberg, som vid denna tid var bosatt i staden.

Thorild Wulff hade vid tiden för Grönlandsexpeditionen gjort vidsträckta resor till snart sagt världens alla hörn. Den mest spektakulära expeditionen skedde 1912-1913 då han för Röhsska museets i Göteborg och Etnografiska museets i Stockholm räkning reste runt i Kina för att insamla etnografiska föremål och konsthantverk. Denna resa är synnerligen väl känd på grund av de äventyrliga händelser som utspelade sig under tiden i Kina, livfullt beskrivna av Wulff i den dagbok han förde och som senare publicerades av Kungliga vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg. Att samla in konstföremål och etnografika på det sätt som Thorild Wulff gjorde har senare kritiserats från olika håll, men uppdraget Wulff hade bör ses mot bakgrund av den tidsanda som rådde och även mot förhållandena i dåtidens Kina. Thorild Wulff upplevde under resan en dramatik som kunde kostat honom livet flera gånger om, men på överlevarens mirakulösa sätt klarade han sig igenom alltsammans med både livet och framför allt humöret i behåll.

Emellertid kunde alltsammans tagit slut långt tidigare, redan 1899 närmare bestämt, då Thorild Wulff deltog som botanist i den Svensk-Ryska gradmätningsexpeditionen till Spetsbergen. Här inträffade nämligen en händelse som kunde förkortat Wulffs liv med nästan tjugo år. Bakgrunden var i korthet denna. I början av september 1899 beslöt några man ur expeditionen att företa en dagstur upp på det s.k. Nordostlandets inlandsis. Gruppen bestod av löjtnant Nils Conrad Ringertz, tre hantlangare, fartygsläkaren Jakob Torgersruud samt Thorild Wulff. Efter att man från baslägret avancerat fram mot inlandsisen beslöts att ta en kort rast innan själva uppstigningen på inlandsisen började. Dock tänkte sig Wulff och Torgersruud att ta en snabbare väg mot målet än Ringertz och hantlangarna. På vägen passerade de en tillfrusen sjö av ungefär två kilometers bredd och Wulff och Torgersruud beslöt att snedda över sjöns is.

Wulff gav sig ut på isen och var några hundra meter före Torgersruud då isen brast under hans tyngd och han låg plötsligt i det iskalla vattnet. Wulff skriver själv om tillbudet ” Emellertid tappade jag ej fullständigt koncepterna, utan försökte genom att så sakta som möjligt lägga upp armarna på iskanten, hålla mig uppe, men isen brast upprepade gånger och jag löpte fara att därvid slinka under iskanten. Att ropa på T., som jag såg på något afstånd (omkr.200 m.) ville ej lyckas mig, ty den isande kylan, som med otrolig hastighet smög sig öfver kroppen, hade nästan förtagit mig andedräkten. – – – T. hade emellertid hört hur det brakade i isen, där jag gick ned, och han kom springande så fort han kunde mot vaken. Under tiden kände jag, hur kroppsvärmen snabbt aftog och blott med svårighet kunde jag röra armar och ben, så att jag kunde hålla mig flytande.”

Situationen blev alltmer kritisk eftersom Wulff, förutom tjock vinterekipering och grova kängor med isbroddar, dessutom bar en femton famnar lång lina virad om midjan samt en karbin i en rem över axeln. Torgersruud var snart framme vid vaken och lade sig på magen och räckte Wulff änden på sin bambustav vilken denne lyckades gripa tag i. Wulff fortsätter ” Efter upprepade förtvivlade försök lyckades jag kränga af mig först karbinen och sedan linan, hvilka kastades upp på isen. Under tiden steg vattnet ifrån vaken allt högre upp öfver iskanten, där T. genom sin tyngd prässade ner det sega, men tunna islagret, så att han i ett par minuter låg med båda armarne, bröstet och magen och låren helt och hållet i det iskalla vattnet, så att han däraf blef genomvåt. Säkert är att om isen hade brustit äfven under honom, hade vi båda gått under. Emelletid löste T. om den med segelgarn ombundna linbundten och kastade ut ena ändan till mig. Jag var redan då totalt stel i händerna och kunde faktiskt ej gripa kring tåget med fingrarne, utan måste bita mig fast i repet, tills jag hunnit sno repändan kring armarne. T. drog sig sedan sakta tillbaka till fasta, tjocka isen och drog därifrån upp mig, sedan iskanten upprepade gånger brustit framför mig.”

Detta var verkligen ”a narrow escape” och Thorild Wulff överlevde äventyret enbart tack vare Torgersruuds rådiga ingripande. JakobTorgersruud (1864-1935) deltog f.ö. några år senare som läkare i den svenska undsättningsexpeditionen 1903 till Antarktis efter Otto Nordenskjöld och han verkade sedan som marinläkare och på olika andra läkarförordnanden i södra Sverige.

Efter hemkomsten från expeditionen till Spetsbergen kom Wulff att verka som botaniker vid det s.k. Experimentalfältet i Stockholm och som docent vid Stockholms högskola och han gjorde flera resor, bl.a. till Island med Albert Engström och den tidigare nämnda stora Kinaresan för insamlande av konstföremål. Thorild Wulff var emellertid en orolig och komplicerad själ och han hade en outsläcklig längtan ut på nya resor och det har sagts att forskningsresandens uppgift var den enda som egentligen passade honom. År 1912 hade dessutom hans äktenskap med Ida Ljungqvist havererat slutgiltigt och detta gjorde honom förmodligen extra benägen att ge sig iväg ut på nya äventyr.

Strax efter hemkomsten från Kina bröt det första världskriget ut vilket omöjliggjorde längre forskningsresor. En plats fanns dock som var oberörd av kriget, nämligen Grönland och därför knöts Wulff till Knud Rasmussens andra Thuleexpedition. Även här skulle Wulff delta som botaniker och expeditionen lämnade Danmark på våren 1916. Planen för expeditionen var att man först skulle övervintra vid handelsstationen Thule, för att året därpå utforska de då mindre kända delarna av det nordligaste Grönland. Den 6 april 1917 gav man sig av mot den norra kusten. Förutom Knud Rasmussen och Thorild Wulff deltog även geologen Lauge Koch samt grönländarna Inukitsoq, Ajago, Nasaitordluarsuk och Hendrik Olsen. Man skulle färdas längs den nordvästra kuststräckan upp till det s.k. Peary Land på Grönlands nordligaste del. Vid denna tid trodde man att Peary Land var skilt från huvudön genom ett sund, vilket senare visade sig inte vara fallet.

Knud Rasmussen var född på Grönland och själv delvis inuit. Han hade lagt upp planen så att expeditionen genom jakt skulle vara i stort sett självförsörjande vad gäller proviant. Problem inställde sig dock snart beroende på att de mindre utforskade områden man färdades genom visade sig vara dåliga jaktmarker. Trots det valde man att genomföra expeditionen enligt ursprungsplanen vilket ledde till att matransonerna halverades. Den 21 juli försvinner en av grönländarna, Hendrik Olsen, i samband med en jakt och han återfanns aldrig.

På tillbakafärden blev strapatserna och svälten allt svårare och näringsbristen påverkade alla, men i synnerhet Thorild Wulff som vid tiden var 40 år gammal och dessutom led av sviterna av både syfilis och malaria. Detta gjorde hans allmäntillstånd så dåligt att han inte orkade fortsätta marschen mot bebodda trakter, utan bad den 29 augusti 1917 sina kamrater att bli lämnad kvar i ödemarken för att inte sinka deras fortsatta färd ytterligare. Då hade redan Knud Rasmussen och en av grönländarna gett sig av i förväg för att hinna fram till civilisationen och påkalla hjälp. Wulff skriver i sin dagbok ”Knud, som gick 25/8 om aftonen, kan troligen nå Etah på sex á sju dygn och då kunna hjälpslädar nå oss vid inlandsisens rand omkring 4 september och vi vara i Etah 7-8 september – räddade undan denna brottning med hungersdöden, som varat sedan medio av maj. Hemska minnen, som för alltid sätta en dyster kulör över livet. När dödslikgiltigheten inför livet infinner sig och mattheten tar överhand, försvinna till och med matfantasierna, och tankarna syssla med dem därhemma och livets underliga facit.”

Thorild Wulff verkar ha tagit sitt öde med ett förvånansvärt lugn med tanke på omständigheterna och han behöll sin intellektuella skärpa ända till slutet. Han var en rikt begåvad person som läste mycket under hela expeditionen, bl.a. Snorres Edda och Jobs bok i Bibeln, även när omständigheterna var som svårast. Efter beslutet att inte fortsätta längre satte han sig ned och dikterade en översikt över de botaniska förhållandena på denna del av Grönland samt brev till Knud Rasmussen, till föräldrarna i Göteborg och till sin dotter Gunvor. Det senare förtjänar att citeras som det djupt mänskliga dokument det är:

29/8 1917

Kära Gunvor.

Jag tror timglaset är på väg att rinna ut för din pappa. Mina sista tankar går till dig och de gamla i Göteborg. Jag hade gladt mig åt att få ha dig hos mig i Sverige hela nästa sommar! Måtte livet gå dig väl och dina prövningar inte bli för bittra. Kom alltid ihåg, att en människas dyrbaraste egendom är hennes stolthet. Lev väl och var glad åt allt gott och ljust som livet bjuder. Klapp på kind.

Pappa.

Nord-Grönland 79° n.br.

Thorild Wulff kvarlämnades i ödemarken på Grönland. Hans kropp har aldrig återfunnits, trots letande och omständigheterna kring hans död är inte helt klarlagda. Beslutet att lämna Wulff orsakade även en bestående spricka i relationen mellan Lauge Koch och Knud Rasmussen. När de överlevande från expeditionen nådde bebodda trakter på hösten 1917 var det försent att meddela nyheten om Wulffs död till omvärlden. Först efter övervintringen, på våren 1918, nådde nyheten Sverige i form av ett telegram från direktören för kolonierna i Grönland, Jens Daugaard Jensen till forskningsresanden Otto Nordenskjöld i Göteborg (O Nordenskjölds arkiv, Göteborgs Universitetsbibliotek).
I telegrammet ombeds Nordenskjöld uppsöka Thorild Wulffs föräldrar på Linnégatan 11 och underrätta dem om dödsfallet innan det blev känt genom tidningarna. Nordenskjöld var emellertid på resa i Danmark, så det blev kyrkoherden i Annedal, Albin Holm, som fick utföra det ledsamma uppdraget. Senare gjorde även Knud Rasmussen en kondoleansvisit hos föräldrarna i Göteborg och en minnesgudstjänst hölls i Köpenhamn för Wulff och grönländaren Hendrik Olsen.

Thorild Wulff var borta och man kan undra över vad hans sista tankar rörde sig om där han låg kvar ensam och försvagad. År 1915 gav han som julklapp till sin vän Märtha Fraenkel den särpräglade botanikern och växtgenetikern Birger Kajanus bok Modärnt och ultramodärnt, utgiven samma år. Här dryftar Kajanus frågan om livets uppkomst och förhållandet till döden på ett sätt som förmodligen intresserade Wulff och det är en händelse som ser ut som en tanke att det var just denna bok han gav bort den sista julen han var i Sverige. Wulffs väsen och livsgärning sammanfattas på ett briljant sätt av vännen Albert Engström i hans minnesteckning över Wulff i Dagens Nyheter den 22 maj 1918. Engström skriver: ”Han var min vän och jag känner en djup tacksamhet för den välvilja han alltid visat mig i form av en motorisk förmåga att inspirera mig till företag. Men hans nervösa, nästan hysteriska psyke fann huvudsaken i en livsgärning bestå i att något gjordes, sak samma vad det gällde. Han reagerade brutalt mot varje yttring av försiktighet. Han kunde erbjuda sitt liv när hälst det gällde ett företag och med största glädjen då det var fråga om livet på fullt allvar.

Jag har svårt att tänka mig denna av liv sprudlande människa ge tappt inför döden. I varje fall vet jag att han, hur döden än uppenbarat sig för honom, har mött sitt öde som en man och reagerat energiskt mot det för honom absolut abnorma perspektiv som döden öppnar. – – – Hans minne skall leva hos oss som känt honom och stundom dragits med i den storm som han blåste upp var han än befann sig.”

 

Anders Larsson

2017-08-21

 

Referenser:

Herjulfsdotter, Ritwa, Thorild Wulff, äventyraren som försvann. Orosdi-Back, 2016.
Larsson, Anders, Thorild Wulff – göteborgare och världsresenär. Göteborg förr och nu XXVIII, 2000 sid. 25-44.
Wulff, Thorild, Thorild Wulffs Grönländska dagböcker. Utgivna av Axel Elvin. Bonniers, 1934.
Wulff, Thorild, Resa till Kina år 1912. Dagboksanteckningar m.m. Utgivna av Göran Axel-Nilsson. Göteborgs Kungliga Vetenskaps- och vitterhetssamhälle, 1966.

Nyfiken på mer om Thorild Wulff? Ritwa Herjulfsdotters bok finns i museets butik, pris 150kr.

 
EnglishSwedishRussia