Rymdfarkost landade i Brorsmåla

av Gustaf Samuelsson. Nottebäck-Granhult Hembygdsförening, Åseda 1964.

Då numera ofta intresset kretsar kring robotar, rymdkroppar och satelliter, har det väckt ett minne till liv från min tidiga barndom. Jag hörde då min far berätta om ett luftvidunder av helt annat slag. Jag lyssnade med största spänning till denna sensationsmättade händelse. Det var ingen mindre än den sedermera världsberömde nordpolsforskaren S. A. Andrée, som med sin luftballong nödlandade i skogen intill den ny obebodda byn Brorsmåla inne i Vitthults kronopark i Nottebäcks socken. Händelsen torde ha timat för 68 år sedan eller året före nordpolsfärden, då Andrée var ute på provflygning. Han beräknade efter uppstigningen i Göteborg nå Kalmar med sin försöksballong ”Svea”.

Att dessa minnen för undertecknad hållit sig levande, får väl tillskrivas att kronogårdsarrendatorn i Brorsmåla vid denna tid var min farfars bror, kyrkvärden och rusthållaren Melker Nilsson, hos vilken min far, hemmansägararen Carl Samuelsson, Lunnagård, Norrhults by, i ungdomen tjänade dräng, då Nilsson  tidigare var prästgårdsarrendator i Nottebäck.

Kyrkvärd Nilssons son, Martin Melkersson, Västtorp, Rosenholm i Nottebäck, är en an de få levande ögonvittnena. En annan sagesman har för mig varit den hembygdsintresserade Anders Svensson, i Älmedal, Åseda, vars svärfar också vid denna tid var kronogårdsarrendator i Brorsmåla.

EN UNDERLIG VÅRSÖNDAG

Det var en söndagseftermiddag tidigt på våren 1896, som folket i norra Uppvidinge såg en märklig farkost segla fram upp i det blå. Den kom västerifrån och gled österut. Den seglade fram över de stora skogarna och de många insjöarna här på sydsvenska höglandets sydsluttning. På ganska låg höjde seglade den fram över sjön Madkroken i Sjöås och Nottebäcks socknar och vidare över de kompakta skogsvidderna. Ljudlöst gick den fram där uppe i luften under det marssolen dalade i väster. Det var därför kanske inte så många, som upptäckte den märkliga farkosten. De flesta av dem som såg tingesten blev minst sagt häpna och hade mycket dunkla begrepp om vad det kunde vara. I Galtabäcks by hade man sett, att en korg hängde ner under det stora klotet, innan vidundret obevekligt av vinden fördes om öster.

Utanför den nu obebodda, spöklika mangårdsbyggnaden i Brorsmåla lekte kyrkvärd Nilssons yngste son Martin i den smältande marssnön, då han plötsligt blev varse luftklotet. Grova släplinor försedda med krokar ryckte i trädets grenar. I den stora oxeln framför boningshuset häktade en tag men lossnade. Med andan i halsgropen springer den 7-årige Martin hem och berättar vad han sett.

Nilsson själv är för tillfället borta på begravning, men äldste sonen Axel och drängen Axel Svensson, sedermera hemmansägare i Boestad, rusar ut. De ser då, att det är en ballong, som strax ovan trädtopparna med ankare nedfällda försvinner i riktning mot torpet Tegnaholm.

Då de genast är på det klara med att ballongen försöker landa, beger de sig springande efter i den alpdjupa snön. På den andra sidan om den urtappade Tengsjön i ett fly hade ballongen fastnat. Här hade ett av ankarna, som nu släpade marken, gripit ett fast tag om någon av martallens rötter och stannat ballongen. Platsen kallas ännu Andrées mosse.

FRÅGADE FÖRST EFTER TELEGRAF

Innan pojkarna hunnit fram, hade emellertid piloten Andrée på egen hand lyckats kravla sig ur gondolen, som hängde i talltopparna, och kom ynglingarna till mötes. Han lär ha hälsat och frågat, om det var långt till telegraf- eller poststation. Andrée var klädd i helt vanlig kläder utan nämnvärda ytterplagg, och då ynglingarna nyfiket beskådat den märkliga farkosten, följde han dem hem till gården.

Här skrev han genast ett telegram, som en av pojkarna i ilfart for med till Klaverström, varifrån man då närmast kunde nå yttervärlden telegrafiskt. Telegrammet var ställt till Göteborg, och han var givetvis angelägen att skyndsamt meddela position och hur färden avlöpt. En blick på kartan visar genast, att riktningen mot Kalmar var fullkomligt rätt. Men då mörkret började falla sade han, att han inte vågade fortsätta längre. Nästa dag hade han då kanske varit långt över Östersjön.

Då ballongen började bli synlig över den skogiga, isolerade bygden väckte den oerhörd uppmärksamhet. De gamla på kronotorpen hade ingen som helst aning om Andrées planerade nordpolsfärd eller hört talas om luftballonger. Då därför gamla Anna i Hultäng fick se vidundret komma svävande, sprang hon in i sin stuga ropande: ”Herre Gud, hjälp mej fattie syndare, domen kommer!” Andra tog fram bibeln och psalmboken. Lisa på Tegnaholm hade svårt att begripa fenomenet, men hade troligen i Amerika hört talas om tromber o. dyl., som kunde ha en väldig fart, varför hon bävande utropade: ”Nyholm ståva snurra oppe i lofta!”

Enligt den muntliga traditionen, som ännu lever kvar påstås att småpojkarna sett en ballong avbildad i sin ABC-bok, och kunde förklara för de uppjagade människorna, att det inte var så farligt.

EN SMÖRGÅS FRÅN LUFTEN

I Brormåla hade man ny hastigt och oväntat fått storfrämmande. Kyrkvärd Nilsson hade kommit hem innan den långväga gästen och hans två följeslagare kommit fram till gården. I det gästfria hemmet blev han väl mottagen. Mor Johanna satte genast kaffepetter på elden i den öppna spisen, och allt vad huset förmådde plockades fram. Andrées våta strumpor byttes mot torra av husets förråd.

Men han var en fullvuxen karl och hade stora fötter, så det fanns knappast några, som han kunde få på. Hr Melkersson berättar, att han var så lång, att han inte kunde gå rakt genom dörrarna, och ändå vittnar ännu den stora mangårdsbyggnaden att måtten inte är tilltagna i underkant. Den luftledes anlända gästen var språksam och gemytlig och den nilssonska familjen hade en intressant kväll tillsammans med honom. De 7-årige pojken Martin fick 50 öre och en riktigt lång och god smörgås av den långe farbrodern. Det skulle han ha för han så snabbt och bra rapporterade om ballongen: ”Då du äter smörgåsen, ska du komma ihåg, att den kommit från luften”, lär Andrée sagt.

Så var det ballongen som hängde fast där borta i martallarna på mossen. Hur skulle han få den tillbaka till Göteborg, och hur skulle han själv komma dit? Inför de spörsmålen var emellertid gårdens husbonde förhoppningsfull. Efter kvällsmaten, som nog smakade bra efter den långa färden, bjöds Andrée logera hos sitt värdfolk, och omhuldades i enlighet med äkta småländsk gästfrihet.

Följande morgon begav man sig tidigt bort till ballongen, som ännu hängde ett stycket från marken. Gondolen var i form av en korg, flätad av rotting. Andrée uppmanade de närvarande  att ej riva eld på tändstickor, ty då kunde en väldig explosion befaras på grund av den utströmmande gasen. Över flyet låg alnsdjup snö, och Andrée var pessimistisk inför ballongen bärgning och yttrade att det väl aldrig går att få bort den. ”Går gör allting”, var smålänningarnas svar, och de var ett svar som tilltalade äventyrarens smak och kynne.

Med förenade ansträngningar bärgades ballongen och efter två par kraftiga oxar forslade kronoarrendatorerna i byn ballongen till Sävenström, som nu fått järnvägsförbindelse, för vidare transport till Göteborg.

MED HÄSTSKJUTS TILL VÄXJÖ

Med Andrée begav sig Nilsson med hästskjuts i väg mot den 4,5 mil avlägsna staden Växjö. Efter c:a en mils färd har de kommit fram till Höganäs i Sjösås socken. Här bodde vid denna tid Nilssons yngre broder, handlande E. A. Nilsson, farfars yngste broder, som senare drev handel i Norrhults stationssamhälle under många år och uppförde den fastighet, som ännu finns strax norr om stationen. Han hade ärende in till staden och fortsätter resan med Andrée. Den pigga ölandshästen lägger ut och slädflödet är utmärkt. Andrée har bråttom och vill med kvällståget till Göteborg. Förbi Norra Åreda gamla gästgivargård går färden, över Sandsbro och in genom norra grannsamhället i Växjö. Över Stortorget fortsätter färden i rykande fläng. Med S. A. Andrée vid sin sida svänger Nilsson ner och håller in hästen framför Växjö järnvägsstation. Tåget står inne, färdigt för avgång. Andrée hoppar ur släden, kastar av sig den lånade rocken och skils hastigt från sin skjutskarl med ett tack och en fast handtryckning.

Efteråt fick växjöborna veta, vilken den man var, som på blixtvisit gästat deras stad. Nilsson omringades av nyfikna, som ville veta lite om den populäre ballongfararen och hans färd. Troligen var det väl bl. a. tidningsfolk men knappast pressfotografer. De båda bröderna Nilsson skröt med Andrée som en riktig hederskarl och för skjutsarna betalade han bra efter den tidens förhållanden.

Så var Andrée borta från sina beundrare i Uppvidinge. Med mycket stort intresse följdes han här i bygden på sin nordpolsfärd, som var höljd i dunkel en tidrymd av 33 år därefter. Spännande skulle det för de gamla ha varit att få höra om nordpolsfynden, men den dagen fick de flesta ej uppleva.

Vi som nu lever kan på Andréemuseet i Gränna återuppliva detta minne och kanske här studera fragment av vad som en gång bärgades i Nottebäck och via nordpolen återbördades till Småland och den märklige mannens hembygd.

 
EnglishSwedishRussia