Ett André Minne från 1894

I Intagan vid Åkerström – nedtecknat av Constance Banck

År 1894 i början av augusti nedlandade Överingenjören Herr Andrée på sin 7de provflygning från Göteborg å Riksdagsman Anders Anderssons egendom Intagan. Egendomen är belägen vid intilliggande Åkerström, men tillhörande nordligaste delen av Bohuslän i Hjärtums församling. Straxt efter middagen ungefär vid 2–3 tiden kom en Ballong flygande mycket lågt så släplinan berörde tegelpannorna på numera nedbrunna skolhuset. Höjden på huset var ett envåningshus så Andrée flög mycket lågt så det såg ut, som han tyckte sig vilja landa, som han ock gjorde.

Jag var ute på gården då han passerade skolan. Sprang in till min collega och bad honom, Carl Almén, gå med ut och hjälpa den flygande för han behövde bestämt hjälp. Han bara skrattade åt min stora dumhet och förklarade att då han sänkte sig kastade han ut barlast. Frun skrattade och sade Å! Det är den galne Andrée. Ja, svarade jag. Ja antingen han är galen eller klok så springer jag till hans hjälp där jag såg honom gå ned en 10 minuters väg från skolan in genom skogsvägen. Då jag kom till denna väg, kom från motsatta håll 4 personer Gästgivare Ernst Andersson, brodern Robert Andersson, drängen Stor Sven, lång och stark, samt en person Emil Qvist. Vi skyndade oss så fort som möjligt. Och då vi kommo till platsen, funno vi Ballongen, som nu var fastgjord med ankarlinan om en (?) på platsen. Dalhagen där det var en stor klövervall. Ankaret hade fästats vid roten av förre soldat Anders Alvar och hans dotter Mari, numera gift med Oskar Kron arbetar i Statens Väg- och Vattenfalls arbeten och boende i Trollhättan 2 Heimdat No 7. Dessa bevakade ankaret så det icke skulle lossna.

Andrée utkastade linor till oss med ett (under?) komando, att jag ej släppte linorna. Vi hala till oss bit för bit av linorna och sakta gled den nedåt. Ibland då vinden lyfte ballongen och vi ej kände fotfäste ljödo från Andrée släpp ej linorna. Så kom Riksdagsman Anderss och Arrendator Johan Vall och Drängen Pär Johansson. Nu voro vi 8 man och snart var korgen med Andrée nere på vår moder Jorden. Ballongen fladdrade för vindarna likt ett stort lakan. Andrée frånkopplade nu korgen som gjorde några väldiga kullerbytter vid ballongens svängningar. Andrées ställningar blev ibland på rygg, ibland upprätt under det han med lugn frånkopplade korgen, och utdelade komando, släpp ej linorna. Eftersom ballongen frånkopplades dansade (korgen?) med en tvåfaldig rörelse omkring Ballongen i cirklar.

Då korgen var lösgjord, kom Andrée och med vår hjälp infångade Ballongen, som ej var så liten, då gasen strömmade ut. Nu tillvaratogs alla dess tillhörigheter och det blev icke ett hastverk, av Andrée utan med största lugn och besinning, fast han varit nära att törna mot ett högt berg benämnd Kleveberget belägen på andra sidan vägen mitt emot och då hade det nog ej blivit någon Nordpolsfärd av. Han sade själv vid tillfället att hade det skett, hade det blivit mycket ödesdigert för honom själv. Arbetet med alla tillvaratagna articklar var nu färdigt transportera från platsen.

Nu vände Andréen sig till mig och frågade om jag kunde säga honom någon som kunde skjutsa och jag erbjöd honom att göra det och det blev han mycket tacksam för. Då gick jag fram först till Riksdagsman Andersson där fick han 2 skjutsar 1 av Johan Vall, 2 av Gästgivaren. Nu var sakerna pålastade 5 hästar. Men nu var det skjuts till honom själv men det blev nära på det värsta ty dagen var långt framskuden och han skulle med sista tåg från Trollhättan till Göteborg. Var jag kom fanns ej hästar hemma. Då jag kom på återväg för att underrätta Andrée om hur saken stod, kom Lantbrukaren Carl Karlsson från Vestens nordgård åkande hem från Trollhättan, då jag framställde frågan om hästen orkade fara tillbaka till Trollhättan ty Ingeniör Andrée har landat här uppe med sin Ballong och skall med kvällståget till Göteborg. Ja han åker nog inte i en sådan åkerkärra. I detsamma kom Andrée ut för sluttningen intill landsvägen och svarade själv, jo det är jag mycket tacksam för. Så tog han upp sitt visitkort och lämnade mig och tackade mig för god hjälp. Jag förklarade för honom att jag blev så glad härför för det varit med honom uppe i luften och därför mycket värdefullt. Han förklarade då att han farit hela tiden ovan molnen från Göteborg som blev rätt kusligt och kallt ibland.

Då satte han sig i kärran och tillropade mig: Bed körkarlarna köra så fort som de kan, jag far förut till Trollhättan. Det dröjde väl en 15 minuter att vara i ordning vid landsvägen med Ballongkaravanen, på väg till Trollhättan. Andréen var allt då iväg, så förfriskningarna till Riksdagsman Andersson tog ej många minuter, om han ens var där vet jag icke, men han samtala med honom hela tiden under packningen. Då transportörerna med Store Sven i täten kom till torget i Trollhättan, på väg till Stationen, blev det stopp, ty en stor menniskomassa omringade dem under jubel, ropande Andrée, Andrée! Var är Andrée? Sven höll föredrag för dem och förklarade för dem Han kom i Kalolen och satt i Kuntrisen med en lång svans efter sig. Under allt detta gick Andrée i den största oro på Trollhättans stationsområde väntande på sin ballong, som han måste fara ifrån, i anledning av Trollhättebornas jubel och Svens föredrag. Då det dröjde och tåget skulle avgå, överlemnade han Ballongens avsändande åt Stationsinspektoren, som skulle ske med nästa tåg, morgonen därpå till Göteborg.

Då Andrée avrest, begav sig Karlson på hemväg för andra gången, med uppdrag av Andrée att försöka få reda på drumlarna, och få dem att skynda på. Då han kom till Salutorget mitt för Grand Hotell, påträffade han Ballongkaravanen, stående omringad av en menniskomassa, som under jubel och stor undran, var Andrée kunde finnas och hålla till, som de ej kunde uppspåra. Store Sven var ej liten, efter den dagen, för all den uppmuntran och uppmärksamhet han fått röna från Trollhättepublikens sida.

Folkets förskräckelse vid Ballongens ankomst var fasansfull. Andrée hade följt Elven å Göteborgssidan till skeppsvarvet Assarbo straxt ovan för Lilla Edet, där han utkastade barlast, tog han över elven till egendomen Inlagan. Här tänkte han landa, å en slät plats benämnd Lökekärra men fick ej hjälp. Allt vad han ropade. Menniskorna låste sig inne över allt. Den närmaste var en smed vid namn Johan Abrahamsson och en tjugoårig dotter benämnd Ida. Han blev alldeles förtvivlad, trodde det var ett budskap om Yttersta Domen. Men då han såg Andrée avlägsna sig, begärde han rakevatten och Bibel skiftade linne och kläder. Under en förfärlig ängslan satte han sig att läsa sin Bibel, under bön om sina synders förlåtelse, som nog var brinnande den gången. Då ballongen blev synlig vid Åkerström, ropade den omtalade Sven Gästgivarn. Gästgivarn Nu kommer den Onde farande i en (träsko?) och han har en lång svans efter sig och sade, Gud hjälp oss! Han blev snart lugnad och Gästgivaren, som var väl hemma i sina stycken, och förklarade att det var en ballong och tog Sven och de andra drängarna med sig, för att se, var han tog vägen åt. Och då jag sällade mig till sällskapet.

Icke bättre blev det vid landningsplatsen. Där voro 3 stugor belägna. I den ena bodde en änka, med en 4 år gammal son. Å den andra en verkstadsarbetare hos Nykvist och Holm. Den tredje beboddes av två gamla, som sett sin ungdom flykta och befunnos nu i åldersgränsen. Änkan hette Anna Bengtsson, arbetaren Johan Johansson, var i arbete. Hustrun Ida var hemma. Åldringarna hette Ehrestina Nilsdotter och Soffia Andersdotter. Dessa flydde med en vansinnig fart. Änkan tog ungen under armen, som sprattlade och skrek i kapp med mamman och arbetarehustrun, Åldringarna åt ett annat. Andrée ropade Är ni galna! Ser ni inte att jag är en menniska. (?) skedde med sådan fart att hus och dörrar lemnades åt sitt öde, under ropet Hjälp! Hjälp! Och återvände ej förrän sena kvällen, till sina hem. Då hade de fått höra att ingen fara var, och att den de trodde var den Onde var borta. Andrée och han Ballong, var samtalsämnen i långa tider på orten. Så småningom glömdes det bort. De enda kvarlevande som var med och åsåg händelsen, är Johan Vall, Karl Karlsson, Maria Kron och undertecknad Constance Banck.

Andrée är död och återfunnen

Det är ett av Werldens stora underverk.

De övriga som var honom behjälplig med Ballongen, vid nedlandningen 1894, ha efter hand, fått följa honom till den sista landningsplatsen, nämligen Graven.

Och frid över deras stoft!

Av hela verlden dragas nu år 1930 alla minnen från den tid, då han levde och verkade på jorden. Hans Nordpolsforskning den största av alla. De flesta, hade kanske glömt aldeles bort honom, under tiden av 34 år. Men av mig har han aldrig varit glömd. Jag har ofta tagit fram hans visitkort och undrat var han befann sig, ty att han skulle återfinnas hade jag en dunkel aning om. Icke trodde jag att jag skulle få uppleva det. Jag hade under ett av de första åren av 1900 talet, en dröm, vari jag tyckte de återfann Andrée. Och hans följeslagare infrusna i isen och Ballongen hängande i masterna på ett infruset skepp, i närheten vid Nordpolen. Någon dag efteråt berättade jag för gubben Riksdagsmannen drömmen. Han gjorde ett leende och sade Näe lärarinna di får nog aldrig reda på, varken Andrée eller de andra. Det är jag övertygad om. Jag stod slagen av häpnad, då underrättelsen kom om hans återfinnande i överensstämmelse med min dröm. Jag har varit sanndrömd många gånger och det har nog varit det, som underhållit den dunkla aningen om hand återfinnande. Att jag skulle få uppleva det, trodde jag ej.

Min uppfattning om Andrées personliga väsen(?) då jag stod ansikte mot ansikte med Honom. Att Han var En Undrets Man, utrustad med alla själens fullkomligheter. Hans rena, klara blick, i vilken man kunde läsa, som i en uppslagen bok och kungjorde om Uppofring, Fasthet, Godhet, Beslutsamhet, Kraft, Uthållighet, Ej fruktan för döden, som han var nära mot berget i Ileven(?). Man kunde ej spåra den minsta sinnesrörelse vid nedkomsten, endast ett stoiskt lugn. Jag tror att anHannHHhhhhhhhhhHan hade så stark tro på Den allsmäktige Guden, att Han hyste ingen fruktan. Endast få göra känd Guds skapade Värld. Och det har han gjort. Därför fick vi nog Honom tillbaka med sina män  till fosterjorden.

Som jag är sondotter till naturforskaren Prosten Osbecks dotter, Rakel Osbeck, är det ju icke att undra på att jag hyser sympati för S A Andrée och all forskning.

Slut på Andrée-minnet från 1894

Hjärtum den 6 November 1930

Constance Banck
f.d. lärarinna i Intagan

 
EnglishSwedishRussia